När man såg publiken på Skansen skrika när Håkan Hellström visade sig (kanske inte alla, men många) funderade jag på om jag nånsin känt den där hysterin runt en artist själv.
Neil Young var min husgud i säkert 20 år men inte skrek jag på konserterna för det? Inte heller om jag brakade ihop med Tony Bennett som jag beundrar intensivt skulle jag låta sådär. Det kanske har med åldern att göra.
Skulle tro att en konsert med the Monkeys hade haft den där effekten på mig när jag var ung. Jag var sanslöst kär i trummisen Mickey och om han tittat åt mitt håll på en konsert hade jag nog svimmat i en lycklig hög. Nåja, man är väl uppväxt på nåt vis…
För att inte tala om att man väl måste missa halva konserten(minst) om man står och gråter hysteriskt och sliter sig ihåret hela tiden….? Eller jag vet inte, har aldrig provatatt vara hysterisk. Kanske skulle testa i höst på Börsen närvissa gör entré? *asgarv* …fast då bleve jag väl portad pålivstid… ;D
Jag skulle framför en konsert föredra att inta min musik sittandes nedsjunken i en mjuk fåtölj i en liten lokal med ett glas vin bredvid och lyssna på skön sång ovch musik som ger rysningar i kroppen då och då. När jag lyssnade på ditt Sommarprat nyss, podvarienten, fick jag den känslan. Briljant idé förresten, att sjunga låterna själv när de inte fick var med för STIM! Sjunger du Benett och andra sköna låtar kommer jag definitivt dit och lyssnar. PS.Nordman passar dock bäst i REA. DS
Det är precis Bennett och annan fin musik från 20-50-talen som jag sjunger när jag är ute med storband och andra mindre sättningar. Bra musik, va!