Syster o Bror

Har inte gjort ett klubbgig på evigheter (eller i alla fall sen i början av juni och det är en eon av tid i stå upp-världen) men ikväll var jag på Syster o Bror vid KTH. Jag var drygt dubbelt så gammal som genomsnittspubliken vilket är ganska spännande för man vet aldrig vilka skämt som funkar, men generellt var det bra respons och kul att stå på scenen.
Testade lite nya skämt ikväll och jag kommer att behålla alla utom ett som visserligen ska få en chans till på Norra Brunn där målgruppen är mera rätt för just det skämtet, men nappar inte den publiken heller så ryker det.
Det är sällan jag sörjer skämt som publiken ratat utom i ett fall; jag hade en lång underbar rutin om när travhästen Mac Lobell var ute och flög (vilket han avskyr) som var hälften mim och hälften inre monolog. Jag brukade själv ha så kul att jag knappt kunde hålla mig, men den gick rätt över huvena på folk för det mesta. Kanske inte travinitierade har tid att se stand up?
Påhängsrutinen till numret som handlade om hur kräsen Mac Lobell hade blivit med vilka ston han betäckte efter segern i Elitloppet brukade däremot alltid funka – men det var kanske ett mer begripligt ämne.

Share:

There are 8 comments on Syster o Bror

  • Nej sådär är det ibland! Jag har läst om och hört mångakomiker som säger det… Att vissa skämt som ligger dem näraom hjärtat inte går hem hos folk… Man behöver ju baratitta till sig själv en del saker som jag tycker är mycketroligt ler inte ens folk åt. eller de ler… ett sådant där”det är synd om människorna leende!” Tror inte travfolk hinner se på standup eftersom det ärkvällstid o travfolk ser nog på trav då… 🙂

  • En kollega o vän påpekade för mig en gång, när jag drog ett skämt, och skrattade allra mest själv att ”man skrattar inte åt sina egna skämt” …. ??? Va då, ja skulle väl inte dragit det skämtet om jag inte tyckte det var skoj själv.., lät jag henne få tillbaka.DET skrattade de övriga i sällskapet åt …. 😀

  • Jag vet ingenting om trav men tycker ändå att ”hälften mim och hälften inre monolog” låter väldigt kul. Det skulle jag gärna vilja se och höra någon gång. Svårt det där med egna favoriter och vad som går hem hos andra. Det är likadant med bilder. Har jag en fotoutställning så är det ju aldrig mina favorit-favoriter folk gillar utan snarare nån bild som jag kanske inte ens var säker på om jag skulle ta med över huvud taget.

  • Mim… nu när du ändå är lite inne på ämnet så måste jagfråga en sak som jag undrat över väldigt länge. Varför drivsdet så ofta med mimartister i filmer, sketcher osv? Ärmimare nån sorts paria i skådespelarvärlden eller….? Ärdet fult att vara mimare? (Om jag hade hälften av en mimareskroppskontroll skulle jag vara överlycklig.) Kan du förklaradetta fenomen? =)

  • Nej, men jag tycker själv det är väldigt kul med mim. Och trots att några av mina bästa vänner är mimare kan jag ändå inte låta bli att tycka att det finns nåt komiskt fr a med stereotyp mim, t ex mimare som mimar att de drar i rep, är instängd i låda eller går i motvind. Det är kul helt enkelt.

  • Jo visst är det kul, men ofta skämtas det ungefär såhär”Pappa, min nya kille är sopåkare…” ”Jaha.. jaja det kundevarit värre, han kunde varit mimare…” och så en massapålagda skratt på det. Funderar lite på varför de är utsattaför den här typen av skämt jämt. Jag har fått för mig attdet är nåt internt skådisskämt.

  • Det varierar också lite, jag tror att mimgrejen är ganska amerikansk. I England är det mäklarna som står längst ner på näringskedjan. Att anklaga en häcklare för att vara en real estate agent brukar tysta de flesta.

Leave a Reply