Träffade en kollega idag på Landvetter som jag inte sett på tv på några år. Det visade sig att han hade fått panikångest och scenskräck och hade fått hålla sig borta i 5-6 år innan han belv hjälp av en kompis som också lidit av scenskräck (i hans fall i 10 år innan han kunde komma tillbaka – och han är en stor stjärna)
Finns det motsvarigheter till scenskräck i andra yrken? Kontors-skräck? Receptions-ångest? Styrelserumspanik?
Snälla delge era erfarenheter….
Vad sägs om Telefonskräck..? Jag ringer en hel del i mittjobb, men trots det tycker jag att det är skitläskigt attringa till nåt nytt ställe. Då måste jag förbereda migjättelänge innan och komma på precis vad jag ska säga,annars bara stakar jag mig när jag väl ringer. Och jagfullkomligt avskyr att svara i telefon när jag inte vet vemsom ringer (tack och lov för nummerpresentation!), vilketockså är en stor nackdel i jobbet. Jag har ju dock ingetannat val än att svara oavsett vem som ringer, så jag fårtampas med min noja varje dag. Men jag vet inte om det ärlika ångestladdat som scenskräck. Skulle aldrig våga ställamig på en scen heller, vad det beträffar, iaf inte om intesalongen var tom, haha! Prata inför en massa folk är intemin grej. =)
Motsvarigheten till scenskräck finns säkert överallt. Jag är(numera) hobbymusiker och har upplevt ett och annattillfälle när skräcken sätter in. Men jag tror att alladessa *skräck är en och samma sak. Det är prestationsångesti botten. Dålig kriktik kan leda till sämre självförtroendeoch sen är den onda cirkeln i gång. Jag upplevde en tid påhögskolan att jag inte ville träffa någon. Måste bli klarmed skolan. Blev till och med rädd när det ringde itelefonen. Samma sak i musiken. ”Kanske tycker dom inte attjag är tillräckligt bra”. Lyckligtvis så sitter bäggefossingarna fast i den Värmländska myllan så dessa attackergick över 🙂
När jag var fullständigt utarbetad hade jag skräck för det mesta. Vågade inte svara i telefon, vågade inte träffa folk, vågade inte gå i affärer/biblioteket. Kände att jag inte var ”samma-käcka-jag” och tappade fotfästet helt. För vad skulle folk tro? Och sen skulle jag behöva förklara mig och förmodligen börja gråta. Gick då in en fiktiv värld, där jag skrev och skrev och skrev. I den världen var allt glatt och käckt! Och tryggt.Det blev en bok till slut. Har börjat lägga ut den som en blogg nu, om någon är intresserad! http://www.fika.sprayblog.se
Igen … glömde ju … Den största skäcken, vid den tidpunkten, av allt var att gå till jobbet…
Läkare som har patientskräck! Många kommer in på utbildningen och skjuter framför sej att de faktiskt ska träffa folk också! Och helst vara empatiska och det mot folk av alla sorter, sas.Jag har vänner på både tandläkar- som läkar-linjen, och alla vittnar om hur det är bland studenterna när det ska bli ”verklighet”.
Panikångest blir definivt värre av att man får panik av den. Det är ju egentligen frusen energi som kommer loss, men om man försöker hindra den blir det ett paniktillstånd. Bättre att skrika i kudden så är det över sen 🙂
Inom varje människa bor en liten rädd figur, som om den får tillfälle att växa kan ställa till med förödelse. Alla kan utveckla fobier av något hur de yttrar sig och vilka konsekvenser det får beror på vart man joibbar eller vad man sysslar med. Flygskräck som jag själv lider av är ju tex betydligt värre för en pilot än vad den är för mig. Många går ju med tandvärk år efter år bara för att de inte vågar gå till tandläkaren. Min arbetskamrat som är sjuksköterska fick prestationsångest varje gång hon skulle ta prover, handen darrade plötsligt som den aldrig gjorde annars. Det gick över till sist men det tog över ett år. Vi människor är märkliga varelser…
Jag började min ”panikångest-karriär” med telefonskräck. När telefonen ringde hemma satt jag i ett hörn och skakade av skräck. Den följdes av social fobi av skitsnack från kollegor. Ett tiotal år senare gick jag in i väggen (igen) och klarade inte ens av att åka förbi avfarten till mitt jobb utan att skaka och gråta. Så visst finns motsvarigheten till scenskräck, vilket jag för övrigt också alltid haft. Förstår inte hur folk vågar yttra sig i större samlingar, än mindre hur man frivilligt kan utsätta sig för att ställa sig framför en publik och utsätta sig för alla granskande blickar. Gick en kurs där vi blev videofilmade. Fick sedan se filmen och bröt ihop av att se mig själv. Tillräckligt mycket självförakt ger ångest över precis vad som helst./Monica
Oj, så skönt att läsa. Trodde jag var den enda i hela världen med telefonskräck! Alla i min omgivning tycker jag är löjlig! Så det var skönt att läsa att det finns fler! 😉
Jag hade fobi mot att dra ut tänder och råkade nämna det för en homeopat. Hon behandlade mig med Tankefältsterapi som bl.a. består i att man knackar på vissa akupunkturpunkter. Det fungerade exakt på direkten! Efter kanske 5-10 minuters behandling! Och när jag sen kom till tandläkaren skulle jag göra om delar av proceduren – men då var jag ju inte rädd längre!Jag hittade två länkar på nätet om det här:http://www.sokaren.se/INDEX166.HTMLhttp://www.emofree.com/Hälsningar Åsa: http://www.asamittivarlden.blogspot.com