Trots idogt resande sista året blir jag lätt rastlös om jag ska vara hemma när jag är ledig. Vi skulle ha åkt till Riga den här helgen, men blev kvar hemma i Sumpan. I fredags drev jag dock rastlöst min familj att packa in sig i bilen och åka på utflykt.
10 mil är ganska lagom att åka, så den här gången fick det bli Engsö Slott utanför Västerås. De hade trädgårdsmässa (nåja, det var ingen jätteutställning precis, du hittar mera grejer på vilken Plantagen som helst) men vi ville mest kolla slottet.
Det är (ö)känt för att det spökar där, och de hade en ganska intressant utställning högst upp i slottet om paranormala fenomen. Det är tydligen en änka som spökar runt på tredje våningen och en gammal djurskötare spökar i allén ner till stallet.
Vi såg inga av dem och hittade heller inte minnestavlan över Brandklipparen, Karl XII:s sista häst som gick i pension på Engsö. Men slottet var verkligen sevärt med fint uppbyggda interiörer. Man kan förstå att familjen Piper väljer att bo på annat håll, en 1400-talskåk är ingen lek att elda varm, och med spöken på köpet blir det kanske i stökigaste laget.
Engsö Slott
Bra utflyktstips!Du tipsade tidigare om lite böcker. Jag har precis läst utEva Dahlgrens bok Hur man närmar sig ett träd. Väldigt läsvärd. Jag är gymnasielärare och kände igen mig i mycket av hennesångest. Trodde inte att det fanns så många gemensammanämnare mellan våra yrken, men det gjorde det verkligen. Honskriver t ex om att hon inte skulle bli jätteledsen om enkonsert blev inställd pga en eldsvåda. När brandlarmet påskolan går kan jag ibland hoppas att det bara är en litenbrand så att vi får gå hem istället. Det kan få mig attfundera över mitt yrkesval trots att jag verkligen gillaratt undervisa. Skönt att höra att någon annan harprestationsångest och samtidigt inte kan tänka sig att göranågot annat. Kanske det gör mig till en bättre lärare?Hur som helst. Om man inte läst boken bör man köpa den ochläsa den nu!
Var också på utflykt. Långt ut i den mörka småländska skogen, lågt från grannar och vägar, var vi och köpte små kycklingar. En helt vanlig människa, som du och jag, bodde där. Fast hon handmjölkade sin jearsyko varje dag (20 l). Gjorde egen ost, egen fetaost och egen ostkaka. Slaktade sin kalv själv … En massa hundar sprang runt benen och ankorna simmade i dammen. Det kallar jag livskvalitet!
Jag beundrar verkligen dem som lever så, det är otroligt slitsamt samtidigt som det såklart är livskvalitet också.
Vad som är livskvalitet är väl individuellt. För mig ärlivskvalitet att få bo i stan med alla bekvämligheter somfinns. Efter en veckas lantvistelse får jag lappsjuka ochvill hem till stenöknen. 😉
”Lagom” utflykt är det inte. Och lappsjuka kan man få.Min drömutflykt är att åka till den lilla ön Pitcairn.Men man får akta sig för att ta med sig bi dit! Nagelsax i fickan går säkert bra, men försök inte att smussla med en bikupa för allt i världen!Var ligger Pitcairn kanske ni undrar? Ungefär så långt bort man kan komma och väldigt otillgängligt. På andra sidan världen mitt ute i havet, mellan Nya Zeland och Panama. På ett ungefär Inget hotell och ingen flygplats. Man får hoppa i farten från något förbipasserande skepp. Man får räkna med att det tar ett år, för om det är dåligt väder kan inte båtar från Pitcairn gå ut och då är det dumt att hoppa. Får ta näst runda istället. Myteristerna från Bounty var det som först kom till ön och där bor fortfarande deras ättlingar kvar. Om man vill kan man än i dag roa sig med att dyka ner till båten som ligger utanför ön precis. Det ska jag göra den dagen jag kommer dit.Hur det var med bina? Jo, man kan läsa på Pitcairns hemsida att man absolut inte får ta med sig honung, bikupor eller liknande för deras bikupor har precis blivit friförklarade från sjukdomar. Så det är så.
Ja, det måste vara lätt gjort att slå ut en liten ös helabipopulation. Inte bra. De har säkert mycket användning försina friska bin, dumt att chansa då. =)
På Nya Zeeland och Australien fick man inte gå av planet förrän de hade sprayat oss med nåt insektsdödande medel (det här var 20 år sedan). Vidare kollade de skorna noga så att man inte förde med sig nån jordbagge av oönskat slag.