Dags att ta av lite hundklor igen.
Det finns lite olika taktik man kan använda när det är dags. Jag har två hundar, och den äldsta, Socker, går direkt i korgen när hon ser att jag tar fram klotången. Dock är hon världens snällaste och kommer frivilligt och lägger sig på golvet hos mig när jag ropar. Man ser dock tydligt att hon har döden i hjärtat.
Ändå har jag klippt fel högst två gånger på fyra år, så mycket att det har känts rejält alltså. Det har aldrig kommit blod. Men Socker är en drama queen och visslar gärna upprört när det bränns.
Den lilla, Tårtan, är av tuffare virke. Hon håller sig undan och måste antingen hämtas och fösas till sin kloansning eller luras med hjälp av ett hundkex.
Framtassarna brukar vara lugnt på henne, hon ligger nästan avsvimmad bakåtlutad i mitt knä. Men sen kommer bakbenen och då är det full wrestling.
Jag brukar koppla en bensax milt men bestämt över hennes bog och sedan klippa i lugn och ro.
Min mor hade en egen taktik med kloklippningen, ett moment som samtliga hennes boxrar har avskytt genom åren. Hon slog två flugor i en smäll genom att lägga upp dem på köksbordet när hon klippte.
På det viset fick hon samtidigt hundar som aldrig stal nåt från bordet eftersom de förknippade den platsen med intensivt obehag. Frågan är om det hade stoppat en matglad labrador dock 🙂
Känner igen det där med kloklippningen…:-)Mina hundar har lärt sig att ligga avslappnat på golvet medan matte klipper klorna. Den yngsta hunden Sally (8år) lyder fortfarande mattes order och ligger med en olycklig blick kvar under hela (enligt henne) persen.Gamlingen Ebba (11år) anser därimot att det är det hemskaste som kan hända. Jag har klippt henne ett par gånger i pulpan, men jag tror mer att det för hennes del är åldern som gör att hon plötsligt anser att hon inte ska ligga på mattes order. Det kan även vara atrosen den gamla tanten fått i sina tassar. Hon vrider sig, piper, rycker i med tassarna osv…När väl klona är klippta så är hon tuffingen själv. Då ska det bråkas med Sally och bitas och skälla, sen full fart till godiset som båda vet väntar på dem efter persen…:-)
En labrador skulle aldrig förknippa något som mat brukar finnas i eller på med obehag! Spelar ingen roll, labradorer går genom eld och vatten för något de kan stoppa i magen… Vi ska inte gå in på allt de kan äta. Vår Fanny är 13 år gammal och stel i lederna. MEN! Hon rymmer fortfarande upp till grannen om vi släpper henne med blicken ett tag. Där äter hon både det ena och det andra på gödselhögen… Hundskrället!! (Sagt med mycket kärlek…!)