När jag kom till Centralen i Stockholm mitt i rusningen denna morgon passerade jag ett äldre par på min väg ut. De stod ganska vilsna vid en vägg och försökte orientera sig. Runt om dem halvsprang folk och knuffade sig fram för att hinna till jobbet.
-En vacker dag kommer också jag att stå sådär, slog det mig.
En dag i framtiden kommer jag inte orka eller vilja rusa runt i det här tempot, jag kommer inte att ligga i nån hysterisk framkant och vara uppdaterad och uppgraderad, och när jag för en gångs skull besöker Centralen kommer den att vara så omgjord att jag känner mig som en 1800-talsmänniska på en rymdstation.
Det är bara en tidsfråga.
Och det lustiga är att jag får ingen panik alls när jag tänker på att det kommer att bli så. Det känns helt okej 🙂
Precis sådär vilsen har jag varit både på Gare du Nord och LAX! Att flyga i x antal timmar till LAX och sedan inte bli mött som avtalat första gången man är i USA, utan mobil och växel, var en av de händelser som har gett mig bättre självförtroende när jag reser eftersom jag löste det hela själv.
Det där har jag också varit med om. Man undrar vad de gör istället, alla chaufförer som inte möter upp en vid flygplatsen. Det kommer kännas stort den dag någon förärar mig med en pappskylt och tecknar mitt efternamn.
Vad trist att ingen kom och mötte dig på LAX! Fast skulle du landa i Atlanta skulle jag se till att du blev ordentligt mött, tala bara om hur många du vill på flygplatsen för att komma hit! Vi är många som verkligen gillar dig här….så när kommer du? hur många skyltar vill du ha?