När jag vaknade i morse med ett röstomfång på ungefär tre toner kändes det helt omöjligt att kunna genomföra två föreställningar operaparodi idag. Ändå sitter jag här nu och har gjort det, utan att jag begriper det själv.
Jag åkte in till teatern vid 14-tiden och tänkte väl att jag kan visa min goda vilja i alla fall och försöka sjunga upp även om det inte går, men hur det nu var så fick jag fart på stämbanden. Det rosslade, sved och lät inte vackert på alla ställen (de jag nu nådde….) men på något vis så tar man en scen, en ton i taget och så går det i alla fall.
Vår gulliga producent Eva Stampare hade skickat blommor vilket var jättegulligt. Skönt att vi slapp ställa in när det är i princip utsålt. Man vill ju inte ha 1200 Babben- och Loadiggare irrande på stan berövade sin teaterupplevelse 😉