Det brinner ett ljus på pianot. Bredvid det står en lite blombukett med liljekonvaljer och på duken ligger en gammal snusdosa i trä i form av en sovande hund och ett hjärta i vitt som det står Socker på. Vi har sorg i huset efter vår trotjänare som funnit hos oss i över tretton år.
Tretton år är en hög ålder på en labrador, och med tanke på Sockers hälsa genom åren är det ett halvt mirakel. Vi skaffade faktiskt Tårtan för tio år sedan eftersom det såg ut som att Socker inte skulle klara sig p g a allergier och annat. Men skam den som ger sig, vi hittade till slut hjälp och hon blev i stort sett symptomfri.
Nu fattas hon oss. Hon som var morgonpiggast av alla och satt nedanför min säng och petade med tassen och ville bli kliad när hon hade hört min väckarklocka ringa. Hennes glada fnysningar när jag satt mig upp i sängen. Vår lek där jag låtsasslungade mina strumpor mot henne som hon älskade. Slagsmålet med Tårtan om vem som stod närmast mig när jag satt på toaletten med öppen dörr.
Hela nedre hyllan i kylskåpet är plöstligt ledig, där har hennes mat stått; kokt potatis i kastrull, hemkokta rotfrukter i plastburk och en köttkonserv. Ena buren är tom bak i bilen. Det hänger bara ett koppel på kroken innanför dörren.
I morse kallade jag Tårtan för Socker när jag ville gå vidare från en intressant luktfläck. Det kommer att ta ett tag att vänja sig.
Lilla Sockerbiten… 🙁
KRAM