Det behövs inte så mycket för att göra mig glad just nu. T ex blev jag överlycklig när jag äntligen fick bevis för nåt jag anat ett tag men inte vågat hoppats. Att min nyplanterade rönnsumak hade klarat vintern. När jag grävde ner den i september var det väldigt blött i marken och vattnet jag hällde ner i gropen ville inte sväljas. Jag planterade ändå och fyllde tillbaka jord men märkte att det gungade betänkligt när jag stampade till den.
Den nya plantan fällde ganska raskt sina blad, men de är väldigt frostkänsliga så jag tänkte inte på det så mycket. Men i vår har jag gått i väntans tider. Löv har spruckit ut på träden, fruktträden har blommat, tulpaner och narcisser kommit och gått – men inte ett livstecken på rönnsumakens nakna pinnar. Jag har gått dit ibland och gjort lite handpåläggning, skrapat lite i barken för att se om det finns liv. Den verkade inte helt död i alla fall. Och senaste veckorna, mitt i vårblomningen i trädgården tyckte jag mig se att knopparna svällde en aning. Eller var det inbillning. I förrgår åkte jag ut till landstället efter föreställningen i Uppsala och det var mörkt när jag kom fram. Det är gatlyktor utanför så jag gjorde en lite runda i trädgården för att kolla lite innan jag gick in. Och då – där – i mörkret, kunde jag ändå se att det spretade ut små babyblad från rönnsumaken – den levde!
Morgonen därpå inspekterade jag ordentligt. Det är inte många blad, men de kommer. Toppen verkar ha dött på båda kvistarna, men med den livskraft som en sumak har tror jag att den kommer att bli fin om några år ändå. De är riktiga överlevare, och det är därför jag har döpt mitt företag efter dem.
Ja, jag håller mig mycket i den lilla världen just nu, hälsan, trädgården, familjen. Det händer tillräckligt i den just nu för att jag ska orka kommentera den stora. Mer om detta följer i veckan.