Det var länge sedan jag sist var på klassåterträff, men råkade springa på en sådan igår kväll i Sala.
När jag checkade in på hotellet vid halv tio hörde jag ett högt och glatt larm inifrån matsalen. Där satt ett stort gäng vid långbord och sjöng ”Temperaturen är hög uti kroppen…” på imponerande volym. Eftersom klockan inte var så mycket förstod jag att det inte var en helt nykter historia – och hur skulle det kunna vara det?
Hur ska man annars ta hand om alla de känslor som uppstår när man återigen ska träffa alla gamla skolkamrater man inte sett på 25 år? Det krävs mod att sätta sig i den tidsmaskin det är när man går på återträff.
Där sitter dom, de som retade dig, de som du var hopplöst olyckligt förälskad i, de du hade sex som du ångrade efteråt med, mobbare, offer, nördar, skrytmånsar. Alla visserligen 25 år äldre, men med stor risk att halka tillbaka i de roller man hade då. Tacka sjutton för att man stärker sig med en aning mer sprit än man hade tänkt.