Hej kära bloggläsare. Ursäkta att det inte är uppdaterat här på ett tag, men jag har verkligen befunnit mig i en bubbla den senaste tiden. Min mamma har varit trött och svag hela vinter, men nu, när våren brister ut i blom så orkade hennes hjärta inte längre. Mamma skulle ha fyllt 80 år till hösten.
I går hölls själaringning för henne i Dalhems kyrka och vi lyssnade tillsammans, min syster och jag, i minneslunden bredvid där vår pappa vilar sedan 1,5 år tillbaka.
Jag antar att vi är i den där åldern nu. Den där åldern då barnen flyttar ut och föräldrarna blir sjuka och kanske går ifrån oss. Just nu är jag mest chockad och har inte riktigt kontakt med alla djupa känslor som ligger under. Det finns en tid att ta hand om allt praktiskt, men framöver också en tid att sörja och låta livet stilla sig en stund.
Livet är en prövotid. Före paradiset.
Jag förlorade min pappa för snart 1 år sedan och min mamma för 4 år sedan. Chocken förlamar hela kroppen även om man kanske anat vad som är på väg att hända. Ändå är man aldrig förberedd. Att förlora sina föräldrar betyder ju också att man plötsligt tillhör den äldsta generation – skrämmande i sig. Nu med mitt perspektiv har jag följande bild att ge dig: mina föräldrar har gått in i följande rum och jag har ingen nyckel till det rummet. Men dom har ”one-way-mirror ” och ser vad jag gör och hjälper mig vid behov. Och jag lever vidare trygg i den vetskapen att dom är nära och att vi snart ska mötas igen. Jag sänder dig kärlek o ljus – styrka / GB
Det är en trösterik bild att tänka på! Tack!