Idag gjorde jag dykprovet för järnmagistern. ett gammalt trauma från barndomen håller på att ordnas till (min mamma kommer att bli jättetrött påatt jag tar upp det här.)
I alla fall: I min ungdom ägnade jag en sommar åt att ta alla prov till guldmagistern i simning. Näst sista dagen på simskolan återstod hopp och livräddning samt djupdykning som skulle tas på annan plats. Just den dagen missar jag bussen. När jag kommer hem och vill att min mamma ska skjutsa mig de tre milen till Slite nekar hon eftersom hon precis har satt en bulldeg på jäsning.
Ergo: Ingen magister till mig.
Nu har jag kommit på att det inte behöver vara så resten av livet. Eftersom jag ändå går och simmar flera gånger i veckan kan jag lika gärna passa på att ta guldmagistern nu, men kruxet är att jag måste klara järn, brons och silvermagistrarna först. Så med nåt prov hit och nåt dit kommer jag troligen att ha i alla fall den första innan simhallen stänger för sommaren.
Det är aldrig för sent för en lycklig barndom 🙂
Den lille sonen till mina föräldras bekanta på besök slarvade bort en massa tomtkort till mitt nya Monopol som jag just fått i julklapp, och några pjäser till mitt schackspel. De fixade aldrig några nya delar, trots att jag tjatade. Ergo: Ingen lysande schack-karriär för mig. Liknande historia finns angående pucken till hockeyspelet, fast dem hade jag nog själv slarvat bort.
Heja Babben! Bra idé. Det ska jag komma ihåg att det är aldrig för sent för en lycklig barndom! Det ger en liksom nytt hopp inför framtiden. Sådant som man ångrar och är missnöjd med från förr. Det är aldrig för sent… Bra motto! Stackars Fredrik från Florens. Jag känner med den lille pojken som du var då. Du hade kanske kunnat göra egna tomtkort och pjäser med personlig prägel? Jag undrar om det är för de saker jag aldrig fick när jag var liten som gör att jag nu köper allt som mina barn önskar sig och mer? Jo, det är så, för jag känner att de inte ska behöva sakna nå’tt. Men nu klagar min son på att han ej vill ha så mycket leksaker i sitt rum för stackarn kommer ju nästan inte in där. Och det börjar bli likadant i min dotters rum, (hon är ju yngre så hon har inte hunnit få lika mycket saker som sonen än). Jo, jag måste lägga band på mig och rensa mina barns rum. Stackars stackars barn…