Jag sover för lite.
Det beror inte på sömnsvårigheter. När jag väl har lagt mig sover jag djupt och gott. Men problemet är att jag inte vill gå och lägga mig. Det är ju så trist!
Här har man tagit sig upp ur sängen, genomlidit en seg förmiddag, fått lite gjort på eftermiddan och sedan piggnat på sig rejält framåt 22.00. Det är då idéerna kommer, då jag skriver, kollar e-post, handlar saker på nätet, chattar på nätverk. Och mitt i allt det roliga måste man gå och sova.
Motvilligt inser jag att klockan är över två på morgonen. Det svider i ögonen, jag sitter och småsover vid skrivbordet – men bara en liiten stund till. Men till slut går det inte.
Motvilligt inser jag att jag måste ge upp. Långsamt släcker jag ner och avslutar dagen i hemmet. Det känns som ett nederlag varje gång.
Hahaha, vi kan bilda klubb du och jag! Är precis likadan,kul att se att man inte är ensam om det… =)
Tack! Äntligen någon som känner det jag gör när varje dag lider mot sitt slut… om man går och lägger sig, då är ju den har dagen borta, för att aldrig mer komma igen! Så jag segar och drar långsamt ut på den, för att få den att räcka liiiite längre… vetefan om det funkar faktiskt, för ofta sover jag ju längre dagen efter då, och knaprar liksom i förväg på nästa dag…. see my dilemma?Du skriver levande, klokt, varmt och vardagligt. Skönt att läsa!Nica