Idag har jag varit på repetioner inför ett jobb senare i veckan (tyvärr – det är ett företagsjobb som inte är öppet för allmänheten) och bland annat fått träffa Povel Ramel för första gången.
Det är inte ofta jag får pulshöjningar nu för tiden, men Povel är ju ändå en instution inom svensk underhållning även om han av naturliga skäl inte är lika nyproduktiv längre. Jag skulle tro att många av oss har haft en rejäl period av Ramel-diggande nån gång i livet, det hade i alla fall jag perioden mellan 17-30 ungefär.
Vi ska framföra ett av hans nummer tillsammans, och vi har inte valt det enklaste. Tre A4 text har jag pluggat in och nu börjar det sitta något så när. Det är nog en del som har undrat vilka droger jag missbrukar när jag mumlande stått i kö eller gått omkring på järnvägsstationer. Men min drog är den gamla vanliga: Arbete!
Har själv försökt att repa in ”Jag diggar dig”. Det lät sig inte göras. Men ”Varför är det ingen is till punschen” är en vinnare bland oss gamla föredettingar i studentvärlden. Dricker för övrigt bara punsch vid de tillfällen då jag åker till Lund för att träffa mina gamla studentsångarkamrater… Povel är en idol!
Povel regerar! =)
Jag hoppas det är ”Jag diggar dig [jadigdigdigggardej]”? SJukt bra den, sånt är det ingen som gör längre. Jag tycker att Babben och Povel är ett välmatchat par och då talar jag INTE om ragg…
Det gick jättebra igår när vi framförde den, folkets jubel och allmän ryggdunkning efteråt. Jag fick också beröm för att ha tolkat Andrea Botcelli på ett förtjänstfullt sätt i ”Time to say Goodbye”.
”Jag diggar dig” måste nog vara en av de första svenska rap-låtarna, om inte en av världens första.