Det har varit en lång rolig vår i Uppsala, tyvärr går vi in på slutsträckan nu – eller tyvärr och tyvärr, det ligger i vårt yrkes natur att ständigt bryta upp våra konstellationer och det vi gör och byta det mot nåt nytt. Ganska många i ensemblen repeterar redan nya uppsättningar på dagarna och spelar vår Cabaret på kvällarna. Jag är inte avundsjuk. Jag har fullt upp med att ringa, maila, träna, rehaba och göra nåt extra jobb i veckan.
I måndags var en sån dag. Upp tidigt och iväg till Göteborg för att spela in Doobidoo (som jag äntligen har lärt mig att stava till). Jag skulle vara på lag med Thomas Järvheden, en komiker som liksom jag är delvis musiker i hjärta och själ. Vi hade förberett ett stämsångsnummer och när vi kom ner blev det ännu bättre än jag nånsin hade kunnat föreställa mig när orkestern kom och backade upp låten. Jag äääälskar att sjunga i stämmor!
Tävlingsmänniska är jag också. Inte kom jag ihåg att jag hade sträckt baksida lår (a gardian accident faktiskt, för att citera Spinal Tap) och när väl första och sista minuten-racen gick av stapeln gav jag järnet – nåja – i alla fall haltade lite fortare än vad jag brukar och vips så var sträckningen som ny 🙂 Det kändes i alla fall så nyss när jag var och tränade med min PT. Bara att sänka vikten på övningen där jag liksom åker skridsko i luften med motstånd av ett elastiskt band runt foten.
Jag är ganska van att gå småskadad efter de här senaste åren med ett trasigt ledband, men ni som har ont nånstans vet hur det kan sätta sig på humöret. Nu ska jag inte gnälla, det finns betydligt värre saker att drabbas av än att det gör lite ont när man går, herregud. Ibland när jag surfar runt och läser bloggar skrivna av svårt sjuka personer så känner jag stort medlidande och samtidigt stor tacksamhet över att den egna hälsan som – peppar peppar- brukar stå mig bi. Trots allt.
Hoppas ni har en fin försommar och njuter av att våren bromsat in lite och verkar bli en aning mer utdragen.
Det gläder mig att du har lärt dig stava. ”Dobedoo” har stört mig så länge jag har känt dig.
Var rädd om dig och ta det försiktigt med alla idrottsliga utmaningar. Jag springer gärna åt dig, det vet du.
😉
Jag skulle ha läst detta innan jag cyklade ner på gymet. Lyckades välta cykeln när jag stannade och ramlade rakt ner i en trappa till en uteservering. Det såg nog väldigt roligt ut, men nu har jag ont på en massa ställen som var friska innan. Vänster arm går inte att lyfta till exempel 🙁
Men Babben då… 🙁
KRAM
Jaadu! ”Om bara den som hade det värst, skulle få gnälla…vem skulle få gnälla då”??…Visst är det skööönt av få skriva av sig lite gnäll då och då! Men ändå försöka få ett bra fokus på det roliga i livet. Och det var ju bussigt av dig att bjuda på uppvisningen med cykeln i trappan…det kanske räddade någons dag?? Kram på dig!!!:)