Nästa vecka börjar vårens turné och jag längtar. Dels är det en skön rytm att ligga ute och spela fyra dagar i rad och vara hemma tre. Dels kan jag erkänna att det är skönt att jätteprojektet ”Expedition Babben” snart är i hamn. 88 föreställningar har spelats, nu ska jag göra tolv till i Jämtland, Härjedalen och Ångermanland plus ytterligare fem i Finland. Sedan sätter jag punkt för just detta.
Förra helgen var jag i Göteborg och såg två musikaler, dels ”Ringaren i Notre Dame” där min gamla arbetskamrat från Uppsala Stadsteater, Martin Redhe Nord, spelar titelrollen – och det med bravur. Ett stort och välförtjänt genombrott för denne genom-musikaliske, sympatiske och begåvade artist.
Den andra föreställningen var ”Annie” som jag nog sett i olika upplagor runt tio gånger sedan 1979. Storyn känns lite bedagad men charmiga barn som sjunger och dansar plus ett pärlband av fina melodier gör att jag fortfarande älskar den.
Jag har också passat på att ha sociala veckor nu innan turnén, ätit lunch med kollegor och vänner för att stämma av vad som händer i våra liv. För livet är skört. För några dagar somnade ytterligare en av mina väninnor in, en jag känt och umgåtts med i nästan trettio år. Hon hade kämpat mot sjukdom länge men det gick ändå på nåt sätt fort.
De minnen och samtal vi haft får jag nu förvalta vidare, ensam.