Just nu plaskar det på ganska rejält utanför fönstret. Som stadsbo är det inte så roligt, men min andra hälft, d v s trädgårdsägaren är glad. I veckan har jag planterat ut ett femtontal nya plantor i trädgården, mest marktäckare på ställen där jag hoppas kunna konkurrera ut kirskålen på sikt.
Det har varit något färre jobb efter påsk, men de har varit desto mer krävande i form av förberedelse. Storbandskonserter kräver ganska många timmars sång varje vecka för att det ska låta bra. Större galamiddagar där jag ska hålla i prisutdelningar och presentera ett antal personer vill jag också ha förberett väl, googlat alla så jag vet hur de ser ut, kanske hitta nåt kul fakta om dem på nätet. Och så jobbet på engelska i lördags som blev väldigt lyckat men som stressade upp mig innan.
Jag har en förmåga att bli lugn uppe scenen hur darrigt det än kan vara bakom med sent inkommande artister, saker som gått sönder, kablar som brunnit etc.
En gång fastnade min mic-sladd runt en motspelares ben när jag bar runt henne och sjöng samtidigt (det var en wrestlingmusical om du undrar varför). När hon hoppade ner åkte sladden ur micen mitt i sången. Det var till råga på allt premiärkvällen så nerverna var redan i viss dallring.
Jag fortsatte dock lugnt på min sång medan jag plockade upp sladden och försökte sätta i den igen. Det gick inte, mikrofonen var av en äldre modell där sladden är fastlödd inne i själva micen. Jag fortsatte sjungande bort till nästa mic-korg, tog upp en ny, knackade lätt på den tills jag hörde att teknikern fick ljud i den och avslutade sången.
Jag blir helt enkelt extra närvarande, fokuserad och lösningsorienterad när jag uppträder. Det är nog den känslan jag gillar allra bäst med mitt jobb.