Jag hamnar ibland i diskussioner om intressanta ämnen. T ex ödestro. Finns ödet och kan man tro på det på riktigt?
Jag tycker man ganska snart halkar av banan om man hävdar att allt är ödesbestämt. Det är av rent personliga skäl; om jag trodde att mitt öde var fixt och förutbestämt skulle jag ganska snabbt tappa all egen drivkraft. Då vore ju all ansträngning lönlös.
Det är också svårt att påstå att Gud – eller vem det nu än är man tror styr ödet – skulle planlägga allt i detalj för alla. Jag tror Gud har ganska fullt upp med att snacka med terrorister och andra som dödar i hans namn just nu.
Frågar du rent ut om jag tror att det finns något sådant som att möta sitt öde skulle jag nog svara ja, men med en förklarande bild; för mig är ödet skyltar och möten längs med livets väg. Du läser skyltarna, blir nyfiken på vissa av dem, men väljer själv om du vill svänga av. Du ser dom människor du möter, men väljer själv vilka du vill stanna och prata med och kanske låta åka med i bilen – i alla fall som vuxen och i vårt land.
Hur ser du på ödet? Har nåt inträffat i ditt liv som kändes ödesbestämt? Du kan skriva anonymt om du vill.